Igår trodde jag på fullaste allvar att slutet var här. Jag hade hoppat på cykeln för att ta mig till Kent Wennmans föreläsning om digital distribution. Det var regnigt och kallt, och för att spara lite benmust satte jag inte på generatorn. Det var ändå ingen trafik och jag behövde inte ens beträda någon bilväg. Men rakt ut ur det kalla mörkret träder en blå Saab fram med en ilsken man vid ratten som tutar som en galning. Han är lite småfet och har ett stort rött skägg, och vilt blängandes på mig med brinnande ögon kör han långsamt efter mig. Efter den tionde tutningen börjar jag på allvar frukta för mitt liv, men då bränner han in på ett vändplan och tar fram en telefonlur. Det här är min chans, tänker jag för mig själv, och smiter iväg på nya äventyr.

Då, en halv km senare, kastar sig två katter ut ur en buske och rullar runt i en vild kamp. Jag vet inte vad de bråkar om - vem som använt kattlådan utan att torka av fötterna kanske - men de verkar ta det hela väldigt seriöst. Jag skäms nästan för mig själv när jag brister ut i ett gapskratt samtidigt som de båda gnylar av smärta och ilska medan de rullar runt på asfalten framför mig. Men då slår det mig: slutet är här.

Stan har blivit galen, men jag har bara inte märkt det tidigare. En komet är på väg mot jorden, alla värden har kastats upp-och-ned, butiker plundras, bilarna stockas för att lämna stan, och när jag kommer till föreläsningen kommer alla vara uppätna av galna zombies. Men så var det inte. Föreläsningen var mycket intressant. Livet är ingen film. Än så länge.


Slutet?

/Leo

Trackback-URL för detta inlägg: