Det finns några grejer jag alltid velat gilla, men inte lyckats. Som till exempel teater. Jag skulle inte vilja något hellre än att kunna smyga in på en sen Beckett-föreställning och ta ett glas rödvin i pausen. Jag har dock alltid funnit teater överspelande och rödvin beskt och illaluktande. Jag föredrar film och vitt vin. Jag erkänner, och det finns inget jag kan göra åt saken annat än långsamt utsätta mig för de båda tills jag vant mig och kan smälta in bland alla kulturella människor. Det är samma sak med lamm, cigaretter, kaffe och Wes Andersons filmer. Jag vill vara en person som gillar alla dessa saker men det går bara inte.

Jag har dessutom alltid velat gilla jazz. Jag tänker mig jazzmusiker som kringfarande bohemer som röker på, läser Rabelais, spelar själfull musik på skumma klubbar och dör när de är 35 - vad finns det att inte avundas?!


Swing it magistern

Men nu har det alltså hänt - jag har omfamnat genren! Min ingång var The Talented Mr. Ripley, en av mina favoritfilmer, där det jazzas loss ordentligt medan känslorna väller ut från karaktärernas porer. Chet Baker, Coltrane, mmm... Och lyssna på Cassandra Wilsons version av "'You don't know what love is" om ni har Spotify. Okej, jag kanske inte är inne i den svåraste jazzen än, men jag har tagit ett steg längre än innan då jag bara lyssnade på popjazziga brudar som Katie Melua.

/Leo