När jag var i L.A. i juni snappade jag upp några lustiga små skyltar här och var. "BUS BENCH FOR HUMANS ONLY" och "REPORT NON-HUMANS" stod det. Det hela var en listig kampanj för
storfilen District 9 som nyligen haft Sverigepremiär.


Från en bänk i Venice, L.A.

Rymdräkor förliser
I filmen stannar ett utomjordiskt rymdskepp till ovanför den sydafrikanska staden Johannesburg. Den miljon undernärda rymdresenärer som skeppet inhyser kommer snart att bilda stadens nya underklass. Dessa utstötta och fattiga "räkor" - som de nedsättande kallas av människorna - blir snart flyttade till ett reservat av vapenföretaget MNU. Företaget är dessutom en slags privat militärstyrka som sköter tvångsförflyttningen av rymdräkorna, samt utför medicinska experiment på dem. Det är detta företags kameror som vi tillsammans med nyhetsklipp och diverse intervjuer får följa i en slags efterhandskonstruerad dokumentär.

Deportationer till reservat
Och som en av de intervjuade, en sociolog, säger: "där det finns fattigdom finns det också kriminalitet". J'burgs övriga invånare kräver handling och Wikus van de Merwe, en godtrogen byråkrat på MNU, får uppdraget att flytta ut reservatet en bra bit utanför staden. Wikus spelas mycket imponerande av långfilmsdebuterande Sharlto Copley, som till och med improviserat stora delar av dialogen. Snart knackar han dörr i reservatet omgärdad av MNU-soldater och ber perverst nog utomjordingarna att skriva under på att de skall kastas ur sina hem. Trots sin välvilja ger han naivt nog därmed juridisk legitimitet åt deportationerna. En uppenbar referens är Johannesburgs eget District Six, som under apartheid fick se 60 000 av sina invånare bortflyttade. Intressant nog i vårt globala sammanhang var de flesta av de deporterade muslimer.

Likheter med orkanen Katrina
Filmen bjuder på många anledningar till hurrarop. Det dokumentära formatet fungerar utmärkt, och lyckas dessutom ge samhällskritiken en ny nivå. I början av filmen får tittarna intrycket av att varelserna är ointelligenta och väldigt brutala, allt genom mediala bilder av brinnande soptunnor och våldsamma upplopp. Man tänker genast på den bild som gavs av New Orleans efter orkanen Katrinas härjningar. De fattiga svarta områdena lämnades helt åt sitt eget öde, och det kaos som bröt ut målades upp som ett inferno med mord och våldtäkter mitt på gatorna. När stormen i dubbel bemärkelse lagt sig visade det sig dock att dessa fall endast var uppdiktade, ämnade att stilla det vita USAs hunger efter tecken på hur nära de svarta har till djuret inombords. En bit in i filmen får vi dock lära känna ett par utomjordingar och inser att de flesta faktiskt är riktigt reko (ber om ursäkt för ordvitsen). De letar bland soporna för att de svälter och hoppas hitta lite mat, de slåss för att det knappt finns någon och protesterar för att de inte släpps in i samhällsgemenskapen.

Vi vill ha mer!
Tack vare den frihet som en förhållandevis stram budget ger var det möjligt att låta den utspela sig i Johannesburg, och låta skådespelarna tala bred sydafrikansk dialekt. "Va? Ett rymdskepp som inte stannar ovanför en amerikansk stad? Hur är det möjligt?" tänkte nog alla stora amerikanska filmstudior i kanon. Själv tänker jag bara att det är skönt när vi får se storslagna filmer som vågar frångå gamla beprövade koncept (se Terminator Salvation, Transformers m fl i oändlighet), utspela sig i periferin, använda sig av helt okända skådespelare och ställa viktiga frågor om samtiden. Trots att filmens senare del tyvärr faller in i en klassisk actionmall så hoppas jag verkligen att cliffhangern resulterar i en uppföljare.

Leo